Att komma tillbaka tillbaka till Köpenhamn var som att få en käft smäll, en riktigt hård en. Dom senaste dagarna har jag undrat varför jag ändå mått så bra. Det har jag inte, men i familjens trygga vrå kändes det så mycket bättre. Här är det bara jag, jag som måste ta alla beslut, jag som måste tänka på allt.
Jag saknar dig och det gör ont, det enda jag tänker är; Varför?
Jag orkar inte, jag vill inte att det ska göra ont mer! Jag vill bara försvinna för ett lite tag, slicka mina sår. Och om jag mår så här dåligt hur mår då inte din familj och dina vänner?
Jag vill bara krypa upp i din famn, skratta, skratta med dig. Jag hoppas verkligen att det finns ett liv efter detta. Vi var inte färdiga med varandra, hade så mycket mer att ge, uppleva.

Att börja blogga igen kanske kommer hjälpa mig genom det här, känner mig som en jobbig person som bara ältar detta med mina vänner hela tiden. Men jag kan inte bara släppa det och gå vidare.


Jag saknar dig...